Vad hande sen?

Jag skriver det har pa svenska sa att de som eventuellt kan bli sarade av det inte forstar. Vi har nu rest genom alla de foredetta jugoslaviska republikerna, jag borjar sa sakta bli en riktig Balkanexpert. Man far saga att Jugoslavien och krigen lamnade mycket skit efter sig. Det ar val nastan sa langt bort fran Sverige man kan komma inom Europa men det ar enda svart att forsta att sadan fattigdom och odelaggelse fortfarande finns i denna varldsdel. Forutom Kosovo tror jag att sodra Serbien ar varst, hela samhallet har stannat upp, inget hander, ingen ser framat, alla ar bittra.

Den familj vi bott hos i Nis ar ett exempel som jag kunnat narstudera. Peter sa att deras liv stannade 1991 nar de flyttade tillbaka till Serbien fran Slovenien och det stammer. Bilen ar 17 ar gammal, stereon ar kopt innan -91, halva huset ar byggt da (den andra halvan star ofardig) hela livet star pa paus. Genom stora mutor har mamman och yngsta sonen (jamnarig med mig) fatt jobb, de tjanar omkring 100-150 euro i manaden var. Aldsta sonen ar ingenjor men kan inte fa jobb, pa 15 ar har han aldrig rest till havet eller nagonstans med sin flickvan, de har inte rad att gifta sig. Han ar trettio och maste be mamma om pengar for att kopa en kaffe. Anda vill familjen bjuda oss pa allt nar vi ar dar. Vi lyckades bjuda ut dem pa restaurang en kvall, sonerna var mycket generade och bortforklarade nar de bad att fa ta med kottet som blev over hem. (Vi fick grillkott nog for tolv personer, sallader, grillade svampar och chilis, tva flaskor vin, atta snapsar, tre ol, pannkakor mm for ca sexhundra kr.) Det var forsta gangen familjen gick ut tillsammans pa atta ar. Det ar ju sa man vill grata, fast saklart manga har det mycket varre och till exempel sitter med en badrumsvag pa gatan for att tjana en krona pa att vaga folk.

Vi hade i alla fall jattekul nar vi gick ut och drack ol med grabbarna pa kvallen.